Så satt jag där, på akutmottagning i Varberg. 

– Jag vill nog att du gör en datortomografi iallafall, hade läkaren på vårdcentralen sagt och med ens blivit allvarlig. Jag hade inte känt mig så orolig innan, men datortomografi, det lät så allvarligt.

Jag tittade mig omkring, väntrummet jag satt i var nyrenoverat. De detaljer som tidigare varit blå var nu grå. De gamla, mönstrade tygsofforna hade byts ut mot moderna, obekväma träsoffor och på de tillhörande borden låg skrynkliga veckotidningar på hög. Trots att inredningen var ny kunde jag ändå känna lukten, den som är densamma oavsett var i världen man befinner sig. Lukten av sjukhus.

Någon ropade upp mitt nummer. Jag reste mig och gick mot en vitklädd, leende sjuksköterska som stod och väntade på mig. Hon bad mig säga mitt namn och personnummer och så började hon knappa på sin dator. Hur länge hade jag haft ont i huvudet, när var senaste gången jag haft ett anfall, hade jag känt av domningar händerna? Frågorna kom och gick men jag var inte längre där. Mina tankar hade vandrat iväg och jag var i ett stort, ångestfyllt hål.

– Då kan du sitta ut igen, så ropar vi upp dig så fort vi har en läkare ledig. Jag ryckte till och var tillbaka i verkligheten. Den vitklädda, leende sjuksköterskan hade öppnat dörren till väntrummet, jag gick ut och satte mig på den obekväma soffan igen.

Snart fick jag komma in på ett rum. Där väntade en sjuksköterska som skulle ta prover och sätta ”infart” i min arm. Hon var söt, med sitt långa, mörkbruna hår uppsatt i en stram tofs på huvudet. Hon var nog ny för hon kändes nervös, fumlade länge med nålen innan hon hittade en bra ven. Jag kände sakta hur det började dåna och susa i mitt huvud. Nej, jag får inte svimma nu. Jag försökte andas bort det, försökte tänka på annat, men det var försent.

Golvet under mig kändes kallt och hårt. Jag tittade upp, det var fler människor i rummet nu.
– Ramlade du, har du ont, kan du andas ordentligt? Frågorna kom från alla håll.
– Nej det är okej jag blev bara så yr, svarade jag lite skamset och försökte sätta mig upp.
– Vänta så kommer det en bår, det är nog bra om du ligger ner en stund, förklarade läkaren som stod närmast.
De rullade ut mig i korridoren. Flera timmar passerade, jag kände mig trött. Det vita, sterila skenet från lysrören i taket trängde sig in under mina ögonlock, det var omöjligt att sova. Jag kände dofter av människor i vinddraget som blev när de gick förbi. ’Kan man känna på doften vilken typ av person en människa är’, tänkte jag och försökte gissa.

Jag fick ett nytt rum, även det med lysrör i taket. Doktor Bernhardsson kom och gjorde en ”neurologisk undersökning” som det heter. Allt var bra. Självklart skulle jag få göra en datortomografi men då mest som en formalitet.

– Jag skickar en remiss till röntgen, sa hon och tryckte min hand.

 Jag fick åka hem.

/AeW

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du lilla barn, som bor inom mig … vad hände med dig? Vad var det som gjorde att jag blev den jag blev … vad var det som skapade min rädsla, min skam, den som jag bär med mig varje dag i livet utan att riktigt veta vart den kommer ifrån ...

Allting är stillaVindens svala beröring på mina kinderTrädens rötter som sträcker sig panikartat efter någon ... något, precis under markens ytaBarken på trädets stam, likt en torr sprucken hälSolen som bländar mina ögonDessa underverk, precis som vi...

Gör jag rätt .... eller fel? Jag försöker stå på mig med det som känns rätt för mig, men det sårar honom ... Jag vill inte att han ska känna sig otrygg o osäker på min kärlek ... men detta är ju allt jag kan ge! Är det verkligen rätt då? Eller...

Varför vill du inte ge dig av ... du tungsinta ångest som fastnat i mitt bröst! Du håller mig fången i denna sorgsna nedstämdhet utan att förklara! Mina känslor av glädje, lycka och trygghet är borta ... bara sorg, rädsla och oro finns kvar ...   ...

  Ännu en sommar var på väg att ta slut, augusti – 2002. Mitt liv skulle ändra riktning igen, som så många gånger förut. Denna gång var det en språkkurs i franska som skulle rädda mig från tristessen och alla måsten här hemma. Allt var klart ...