Motorvägen framför Christian blev rödare och rödare då allt fler bilar bromsade in. Klockan var fem på eftermiddagen och som vanligt, varje vardag, var det kö vid IKEA. Christian saktade ner, visaren på hastighetsmätaren rörde sig långsamt ner mot 30, han lade in tvåan och släppte sakta upp kopplingen. De rullade fram på den svarta asfalten, som en lång orm slingrade sig bilar fram mellan räcken och diken. Var alla på väg hem, så som han själv? Kanske fanns det en och annan som var på väg till jobbet, någon som jobbade skift, en sjuksköterska kanske eller någon Volvoanställd?

Christian kände sig trött. Han hade haft en lång arbetsdag som inte riktigt hade gått hans väg utan lämnat kvar en känsla av otillfredsställelse inom honom. Det störde honom. Varför kunde han inte bara släppa det, varför låg irritationen kvar som ett mörkt regnmoln i bröstet på honom? I normala fall skulle Christian ha sjungit med i någon låt på radion eller pratat lättsamt med en kompis i telefon. Istället kände han sig så otroligt ledsen. Han mötte sin blick i backspegeln och la märke till det sorgsna uttrycket i ögonen. Han ville bara gråta. Högt, ulkande och fult ville han gråta, som ett barn. Han sneglade in i bilarna bredvid, där satt människor som pratade lättsamt i telefon, med varandra eller som sjöng med i någon låt på radion. Där satt också människor som, precis som Christian, satt och stirrade rakt fram, rakt in i sin egen värld, helt uppslukade av sina egna liv och sina egna bekymmer. Det kändes så overkligt. Här fanns massor av människor som antagligen ville gråta, precis som han. Högt, ulkande och fult. Men ingen gjorde det. I bilen närmast Christians bil satt en kvinna med glasögon och blont, axellångt hår. Han gissade att hon var runt fyrtiofem år, att hon var gift och hade två barn. Han tänkte att hon träffat sin man tidigt i livet, kanske redan i skolan och att de för längesen låtit kärleken mellan dem försvinna i samma takt som vardagstristessen ökat. Hon var en av dem som satt och stirrade rakt fram och Christian föreställde sig att hon tänkte på sin man, hur likgiltig hon kände sig inför honom och att hon kommit till en punkt när hon börjat inse att livet måste vara mer än det var just nu.

På något sätt kände han sig besläktad med kvinnan i den andra bilen. Förmodligen för att de tankar han fantiserade om att hon tänkte egentligen var hans egna. Han visste att han sedan länge hade gett upp, att han hade rättat sig i ledet och släppt alla drömmar och visioner om en annorlunda framtid. Men kanske var det just idag som han skulle våga följa sitt hjärta och säga som det var?
Christian rycktes plötsligt ur sina tankar när bilen bakom honom tutade ihållande. Han såg att de röda lyktorna framför honom hade slocknat och han fick öka hastigheten för att hänga med. Köerna lättade och snart rullade det på som vanligt på motorvägen. Snart skulle han vara hemma hos familjen, hemma i det liv han valt och som han förmodligen skulle fortsätta att välja även i framtiden.