Tony höll andan, inte skrika nu. Han tittade ner, blodet låg som en spegel runt hans fötter och långt borta hörde han det dova ljudet av bestämda fotsteg komma närmare och närmare.

Han undrade ofta hur mamma hade haft det i livet, innan han föddes. Hon pratade aldrig om det, varken med Tony eller med någon annan. Att hon aldrig hade velat ha barn, det visste han, för det hade hon skrikit åt honom många gånger under sina raseriutbrott, men varför, det visste ingen. Att hon inte mådde bra och att hon var psykisk sjuk, det visste alla, men ingen pratade om det. Tony hade fått lära sig att leva med hennes nycker, han visste numera hur han skulle bete sig för att undvika stryk. Men värre var det med alla andra, som inte visste, och som på något sätt alltid lyckades reta upp henne. De brydde sig inte förstås, de fick ju inte se hennes mörka sida. Det var ju när hon kom hem, till honom, som den kom fram och då var det han som fick ta emot slagen, skriken och de elaka orden.

Tony hade precis gjort klart sin skrivläxa när grannens svart-vita katt dök upp utanför köksfönstret. Det var i mitten av augusti och därför mycket varmt, så fönstret stod öppet. Katten hoppade in och trippade fram mellan växterna i de terrakottafärgade krukorna som stod innanför fönstret. Tony kände paniken växa i bröstet när han med blicken följde den smidiga kattens framfart på fönsterbrädan. Hans mamma låg i sovrummet i andra änden av lägenheten och tog igen sig. Hon hade haft en jobbig natt och behövde vila sig en stund.

Han satt där, med hjärtat i halsgropen och vågade knappt andas när han såg det svart-vita djuret ta sikte på högen med dagstidningar som låg på det lilla telefonbordet bredvid fönstret. Intill tidningshögen stod telefonen, en gammal, grå bordstelefon med nummerskiva och krullig sladd. Katten var visserligen smidig men det lilla bordet var rangligt och risken att det skulle välta var stor. Tony vågade inte göra några hastiga rörelser med risk för att skrämma katten till att hoppa, eller ännu värre, till att försöka ta sig ut igen, då med risk för att välta ner en blomkruka på vägen. Han försökte istället att locka på den genom att vissla väldigt tyst. Det fyrbenta djuret vände huvudet mot Tony och såg rakt in i hans ögon, för en sekund försvann all oro och han kände sig helt lugn. Då hoppade katten! Tony såg det svart-vita djuret flyga genom luften som i slow motion och han sprang mot telefonbordet. Katten landade på tidningshögen, bordet vinglade till och i samma stund som bordet föll blev allting tyst.

Han höll andan, telefonen hade först träffat Tonys stortå och sedan landat upp och ner en bit bort. Det ringde i öronen när han stod där med blicken fäst vid blodet som sakta rann ut på golvet under hans fötter. Långt bort hörde han sin mammas bestämda, uppjagade steg men då var han redan på väg in i sin egen värld, sitt eget universum, där ingenting längre kunde skada honom.