Jag sneglade på mobiltelefonen som låg bredvid tangentbordet, skulle jag skicka ett sms och erbjuda mig att hämta henne, eller skulle jag säga att jag kunde vänta kvar i stan tills de var klara? Jag plockade upp den blanka iPhonen från bordsskivan och började författa ett meddelande; ”Hur går det, är ni klara än? Jag sitter fortfarande kvar på jobbet så du kan lämna henne här om det inte dröjer alltför länge. Kram”

Klockan var nästan sju på kvällen och kontoret på åttonde våningen vara nästan tomt. Tankarna i huvudet började snurra. Borde jag skita i det o låta honom köra hela vägen hem? Det var ju ändå så det var sagt. Men egentligen gör det mig ingenting att vänta en stund till. Uppfattas det som att jag för snäll då? Jag vill verkligen inte låta mig utnyttjas mer, vill inte hålla på att irritera mig på att han inte erbjuder detsamma tillbaka.

Mobilen ringde, det var han. – Hej, jag och Karin undrar om du kanske vill komma hit och äta med oss, så slipper du laga mat sen. Min första impuls vara att svara nej såklart, men så lät jag frågan ta en vända till i mitt huvud och plötsligt kändes det väldigt självklart att jag skulle åka dit o hämta vår dotter och samtidigt passa på att äta middag där. – Ja, varför inte, det låter trevligt, svarade jag. Han lät väldigt förvånad när han svarade att jag var välkommen. Sen meddelade han adressen och talade om vart jag kunde parkera.

På vägen dit var jag på mycket bra humör, jag sjöng högt till musiken på bilradion och kände mig inte det minsta nervös. Utanför hennes hus gjorde jag en perfekt fickparkering på sista lediga platsen precis utanför. När jag kom in hälsade jag på hans tjej med en kram och det kändes avslappnat och lugnt. Vi har träffats ett par gånger tidigare och hon är ju en trevlig tjej. Det var dock lite skumt att se dem tillsammans såhär, på hemmaplan, och efter ett tag kunde jag uppfatta att det nog är Karin som bestämmer i den relationen, vilket jag fann lite ironiskt.

Vi satt ute på altanen och åt och middagen var trevlig men det slog mig gång på gång hur lite de ville veta om mig. Inga frågor alls, de pratade båda väldigt mycket men bara om sig själva. Hon om sitt jobb, sina barn och väninnor och han om sin egen förträfflighet. Han hade fortfarande samma manér – detta med att göra sig rolig på andras bekostnad och att skratta högt åt sina egna skämt. När jag satt där, kunde jag känna en känsla av tacksamhet. Dels för att jag inte hade denna typ av ytliga relation med mina nära och kära och dels för att det inte längre var jag som levde med honom. Sorgligt kanske, men väldigt skönt att inse att jag har det väldigt bra som jag har det.

När det var dags att åka hem och vi satte oss i bilen, jag och min dotter, kände jag mig full av förväntan och glädje – jag insåg för första gången på väldigt länge att jag verkligen har ett blankt, oskrivet blad framför mig nu. Jag kan bestämma helt själv hur jag vill uppfostra min dotter och hur jag vill att samtalen runt vårt middagsbord, hemma hos oss, skall låta.
Det var verkligen en helt underbart härlig känsla!