Alla inlägg under januari 2018

Av middleaged - 14 januari 2018 18:57


Ännu en sommar var på väg att ta slut, augusti – 2002. Mitt liv skulle ändra riktning igen, som så många gånger förut. Denna gång var det en språkkurs i franska som skulle rädda mig från tristessen och alla måsten här hemma. Allt var klart - pengar på kontot, lägenhet på Rivieran, tjänstledigt från jobbet och framförallt var jag singel igen. Tre veckor kvar, bara tre veckor tills jag skulle leva ett bekymmersfritt liv ett tag, trodde jag! Men, så träffade jag mannen i mitt liv.

Det som hände den kvällen var något jag aldrig tidigare upplevt, jag blev kär vid första ögonkastet! Jag hade visserligen fått i mig en och annan drink under kvällen, och klockan var strax efter tre på natten, men jag föll, handlöst. Trots drinkarna så minns jag exakt vad som hände, vad jag sa, hur vi såg på varandra och hur det kändes inombords. Jag var kär!
Veckorna innan jag åkte var helt underbara och vi träffades nästan varje dag. När han hade sina barn så träffades vi på lunchen och sen pratade vi i telefon när barnen somnat. När de var hos sin mamma sov jag över varje natt. Vi pratade, älskade, skrattade och lärde känna varandra på djupet. Vi hade samma värderingar, samma drömmar och samma tankar om framtiden. Vi var så förälskade!

Känslan av hjärtesorg infann sig när jag satt på planet söderut. Jag ville egentligen bara stanna hemma och fortsätta min underbara kärleksresa, men jag stod emot … ville visa mig stark. Det var ju bara tre månader, sen skulle vi fortsätta vår gemensamma resa. De första veckorna på Rivieran var mest långa, dyra telefonsamtal, tårar, skratt och drömmar om oss två. Jag läste franska på dagarna och skrev brev och talade med honom på kvällarna. Som jag längtade … jag trodde jag skulle dö av saknad. Han kom ner och hälsade på en helg, det var en av de mest fantastiska helgerna i mitt liv.

Sen fick jag vänner i skolan och vi började umgås mer och mer. Det var roligt att ha lite folk omkring sig även på kvällarna. Vi ordnade middagar och fester. Gick ut och åt och njöt av den härliga miljön. Jag fortsatte att skriva brev och prata med min älskade varje dag, men jag ville också försöka njuta av tiden jag hade kvar innan det var dags att åka hem igen. Jag såg inget fel i att jag inte längre satt hemma i lägenheten och drömde om oss, jag tänkte ju på honom hela tiden … pratade om honom med mina nyfunna vänner och längtade tills jag skulle få se honom igen.


Känslan jag hade i kroppen när det hände första gången var någonting som jag minns från min barndom. Skulden, blandat med en lätt panik, trycket över bröstet och klumpen i halsen. Jag var inte medveten om mitt svek först, men när han talade om för mig vad jag gjort för fel och hur ledsen han blivit, så förstod jag. Eller gjorde jag det? Nu, efter många år av självrannsakan inser jag att jag egentligen aldrig förstod vad jag gjort för fel. Men jag erkände, bad om förlåtelse och för varje gång kom jag längre och längre bort ifrån den jag var.

Men visst hade jag en skuld i det, visst skulle jag ha ringt eller åtminstone skickat ett sms. Visst skulle jag inte ha låtit honom sitta där hemma, hundratals mil bort, och oroa sig. Visst skulle jag ha förstått att han skulle bli sårad om jag hade så roligt att jag helt enkelt glömde av att ringa. Jo, så var det. Jag behövde bara få honom att förstå att det aldrig skulle hända igen. Jag skulle aldrig såra honom så igen. Jag lovade!

Dagarna gick, veckorna gick och allt var lugnt och härligt. Min tid på Rivieran tog slut och jag återvände hem till Sverige. Vi pratade redan om att flytta ihop, jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och vi skulle bo i hans 3:a. Jag träffade hans barn, det gick bra, vi gillade varandra. I maj 2003 blev vi en familj, jag blev bonusmamma och för första gången i mitt liv hade jag allt jag drömt om. Men livet blev inte så lätt som jag trott, jag hade svårt att hålla mitt löfte till honom. Jag bröt det när jag ibland ringde senare än bestämt. Jag bröt det när jag pratade, skrattade och dansade för länge med andra på fester. Jag bröt det när jag la ner mer tid på att planera resor med mina tjejkompisar än med honom o barnen. Jag bröt det även när jag var iväg med mina tjejkompisar och inte ringde tillräckligt ofta.

Känslan från min barndom kom allt oftare, jag lärde mig dock att undvika den genom att anpassa mig efter hans humör. Jag valde allt oftare att hålla tyst även om jag inte höll med honom och även om jag upplevde att jag blivit orättvist behandlad. Det var lättast så. Det som annars kunde hända var att han, efter att han tydligt klargjort att felet var mitt, skulle bli sur och det kunde i vissa fall hålla i sig i flera dagar. Ångesten som kom, när mannen jag älskade ignorerade hela min existens, var definitivt någonting jag till varje pris ville undvika.

Sakta men säkert försvann jag, kvar fanns en version av mig som allt oftare undvek konflikterna, de förväntade, de som jag visste skulle komma. Därför höll jag inne med mina åsikter och anpassade mig mer och mer, tills jag kom att bli den person som jag trodde han ville ha. Men inom mig fanns hon fortfarande kvar, mitt sanna jag, den som jag försökt att dämpa ner och trycka undan så länge jag kan minnas. För inte började detta med min stora kärlek … det började mycket tidigare än så.

Skapa flashcards