Jag sneglade på mobiltelefonen som låg bredvid tangentbordet, skulle jag skicka ett sms och erbjuda mig att hämta henne, eller skulle jag säga att jag kunde vänta kvar i stan tills de var klara? Jag plockade upp den blanka iPhonen från bordsskivan och började författa ett meddelande; ”Hur går det, är ni klara än? Jag sitter fortfarande kvar på jobbet så du kan lämna henne här om det inte dröjer alltför länge. Kram”

Klockan var nästan sju på kvällen och kontoret på åttonde våningen vara nästan tomt. Tankarna i huvudet började snurra. Borde jag skita i det o låta honom köra hela vägen hem? Det var ju ändå så det var sagt. Men egentligen gör det mig ingenting att vänta en stund till. Uppfattas det som att jag för snäll då? Jag vill verkligen inte låta mig utnyttjas mer, vill inte hålla på att irritera mig på att han inte erbjuder detsamma tillbaka.

Mobilen ringde, det var han. – Hej, jag och Karin undrar om du kanske vill komma hit och äta med oss, så slipper du laga mat sen. Min första impuls vara att svara nej såklart, men så lät jag frågan ta en vända till i mitt huvud och plötsligt kändes det väldigt självklart att jag skulle åka dit o hämta vår dotter och samtidigt passa på att äta middag där. – Ja, varför inte, det låter trevligt, svarade jag. Han lät väldigt förvånad när han svarade att jag var välkommen. Sen meddelade han adressen och talade om vart jag kunde parkera.

På vägen dit var jag på mycket bra humör, jag sjöng högt till musiken på bilradion och kände mig inte det minsta nervös. Utanför hennes hus gjorde jag en perfekt fickparkering på sista lediga platsen precis utanför. När jag kom in hälsade jag på hans tjej med en kram och det kändes avslappnat och lugnt. Vi har träffats ett par gånger tidigare och hon är ju en trevlig tjej. Det var dock lite skumt att se dem tillsammans såhär, på hemmaplan, och efter ett tag kunde jag uppfatta att det nog är Karin som bestämmer i den relationen, vilket jag fann lite ironiskt.

Vi satt ute på altanen och åt och middagen var trevlig men det slog mig gång på gång hur lite de ville veta om mig. Inga frågor alls, de pratade båda väldigt mycket men bara om sig själva. Hon om sitt jobb, sina barn och väninnor och han om sin egen förträfflighet. Han hade fortfarande samma manér – detta med att göra sig rolig på andras bekostnad och att skratta högt åt sina egna skämt. När jag satt där, kunde jag känna en känsla av tacksamhet. Dels för att jag inte hade denna typ av ytliga relation med mina nära och kära och dels för att det inte längre var jag som levde med honom. Sorgligt kanske, men väldigt skönt att inse att jag har det väldigt bra som jag har det.

När det var dags att åka hem och vi satte oss i bilen, jag och min dotter, kände jag mig full av förväntan och glädje – jag insåg för första gången på väldigt länge att jag verkligen har ett blankt, oskrivet blad framför mig nu. Jag kan bestämma helt själv hur jag vill uppfostra min dotter och hur jag vill att samtalen runt vårt middagsbord, hemma hos oss, skall låta.
Det var verkligen en helt underbart härlig känsla!

... tänk att min magkänsla var rätt, igen! 2 månader efter att du flyttat ut så träffade du en annan, så nu har ni varit ihop i 8 månader redan. Ja, jag är glad att du valde att berätta för mig iaf, innan dottern blev inblandad ... som vi sa. Det verkar som att du mår bra just nu, så jag är glad för din skull o jag vet att det gynnar vår dotter och det är det enda som räknas.

Kändes förstås konstigt när du sa det ... o visst stack det till i hjärtat :-( Men, jag vet att det vi en gång hade inte finns kvar längre, så detta är livets gång.

Lycka till med allt ....

/fd frun

... jag undrar, men vill jag veta? Det är inte det att jag vill ha dig tillbaka ... jag vet ju att detta är det bästa för oss, men bara tanken på att nån annan nu är den du kramar o pussar på känns jobbig ...
Fast samtidigt vill jag ju att du ska vara lycklig förstås!
Dubbla känslor ....

En tung kväll är till ända .... Eller natt kanske, klockan är snart 2!!
Vissa kvällar är jobbigare än andra. Jag saknar honom jättemkt! Han .... min livskamrat under 11 år, min vän! Vi pratar nu med .... men självklart inte på samma sätt. Han bara fattas mig .... trots att jag vet att denna skilsmässan var "rätt"!
Det gör bara så jävla ont när man inte "känner varann" längre :-(
Gonatt!

Vi har nu varit skilda i 8 månader!!
Jag hittade våra mail till prästen idag ... så fint, så underbart att läsa om hur vi verkligen kände för varandra då ... veckorna innan vårt fina fina bröllop!
Jag VET av hela mitt hjärta att detta är det bästa för oss alla ... men jag saknar dig ändå :-(
/A

Undrar jag .... fast jag känner så väl igen dig! Du, den där andre .... en av dina personligheter. Jag känner mig så lessen och lurad, jag bryr mig fortfarande om dig så mkt - men du har tydligen helt släppt taget ... har inte alls ngn förståelse eller sympati för min situation! Bara du, du, du!! Besviken är jag ?
/ex'et

.... and counting!
Vi har fortfarande inte löst allt praktiskt vi har ihop, vilket gör att vi måste jämka o därför måste anpassa oss .... fortfarande!! Ibland känns det som att vi fortfarande är gifta fast inte känslomässigt utan bara praktiskt, att vi bara får "the downside" av äktenskapet :-(
/F.d

.... sen vi tog beslutet! Känns som 1000 år, men ibland känns det som om det var igår ....
Jag saknar dig! Att säga ngt annat vore fel! Vi hörs nästan varje dag o jag ser dig rätt ofta nu men det är ok, det går mkt bättre nu ....