Tony höll andan, inte skrika nu. Han tittade ner, blodet låg som en spegel runt hans fötter och långt borta hörde han det dova ljudet av bestämda fotsteg komma närmare och närmare.

Han undrade ofta hur mamma hade haft det i livet, innan han föddes. Hon pratade aldrig om det, varken med Tony eller med någon annan. Att hon aldrig hade velat ha barn, det visste han, för det hade hon skrikit åt honom många gånger under sina raseriutbrott, men varför, det visste ingen. Att hon inte mådde bra och att hon var psykisk sjuk, det visste alla, men ingen pratade om det. Tony hade fått lära sig att leva med hennes nycker, han visste numera hur han skulle bete sig för att undvika stryk. Men värre var det med alla andra, som inte visste, och som på något sätt alltid lyckades reta upp henne. De brydde sig inte förstås, de fick ju inte se hennes mörka sida. Det var ju när hon kom hem, till honom, som den kom fram och då var det han som fick ta emot slagen, skriken och de elaka orden.

Tony hade precis gjort klart sin skrivläxa när grannens svart-vita katt dök upp utanför köksfönstret. Det var i mitten av augusti och därför mycket varmt, så fönstret stod öppet. Katten hoppade in och trippade fram mellan växterna i de terrakottafärgade krukorna som stod innanför fönstret. Tony kände paniken växa i bröstet när han med blicken följde den smidiga kattens framfart på fönsterbrädan. Hans mamma låg i sovrummet i andra änden av lägenheten och tog igen sig. Hon hade haft en jobbig natt och behövde vila sig en stund.

Han satt där, med hjärtat i halsgropen och vågade knappt andas när han såg det svart-vita djuret ta sikte på högen med dagstidningar som låg på det lilla telefonbordet bredvid fönstret. Intill tidningshögen stod telefonen, en gammal, grå bordstelefon med nummerskiva och krullig sladd. Katten var visserligen smidig men det lilla bordet var rangligt och risken att det skulle välta var stor. Tony vågade inte göra några hastiga rörelser med risk för att skrämma katten till att hoppa, eller ännu värre, till att försöka ta sig ut igen, då med risk för att välta ner en blomkruka på vägen. Han försökte istället att locka på den genom att vissla väldigt tyst. Det fyrbenta djuret vände huvudet mot Tony och såg rakt in i hans ögon, för en sekund försvann all oro och han kände sig helt lugn. Då hoppade katten! Tony såg det svart-vita djuret flyga genom luften som i slow motion och han sprang mot telefonbordet. Katten landade på tidningshögen, bordet vinglade till och i samma stund som bordet föll blev allting tyst.

Han höll andan, telefonen hade först träffat Tonys stortå och sedan landat upp och ner en bit bort. Det ringde i öronen när han stod där med blicken fäst vid blodet som sakta rann ut på golvet under hans fötter. Långt bort hörde han sin mammas bestämda, uppjagade steg men då var han redan på väg in i sin egen värld, sitt eget universum, där ingenting längre kunde skada honom.

Motorvägen framför Christian blev rödare och rödare då allt fler bilar bromsade in. Klockan var fem på eftermiddagen och som vanligt, varje vardag, var det kö vid IKEA. Christian saktade ner, visaren på hastighetsmätaren rörde sig långsamt ner mot 30, han lade in tvåan och släppte sakta upp kopplingen. De rullade fram på den svarta asfalten, som en lång orm slingrade sig bilar fram mellan räcken och diken. Var alla på väg hem, så som han själv? Kanske fanns det en och annan som var på väg till jobbet, någon som jobbade skift, en sjuksköterska kanske eller någon Volvoanställd?

Christian kände sig trött. Han hade haft en lång arbetsdag som inte riktigt hade gått hans väg utan lämnat kvar en känsla av otillfredsställelse inom honom. Det störde honom. Varför kunde han inte bara släppa det, varför låg irritationen kvar som ett mörkt regnmoln i bröstet på honom? I normala fall skulle Christian ha sjungit med i någon låt på radion eller pratat lättsamt med en kompis i telefon. Istället kände han sig så otroligt ledsen. Han mötte sin blick i backspegeln och la märke till det sorgsna uttrycket i ögonen. Han ville bara gråta. Högt, ulkande och fult ville han gråta, som ett barn. Han sneglade in i bilarna bredvid, där satt människor som pratade lättsamt i telefon, med varandra eller som sjöng med i någon låt på radion. Där satt också människor som, precis som Christian, satt och stirrade rakt fram, rakt in i sin egen värld, helt uppslukade av sina egna liv och sina egna bekymmer. Det kändes så overkligt. Här fanns massor av människor som antagligen ville gråta, precis som han. Högt, ulkande och fult. Men ingen gjorde det. I bilen närmast Christians bil satt en kvinna med glasögon och blont, axellångt hår. Han gissade att hon var runt fyrtiofem år, att hon var gift och hade två barn. Han tänkte att hon träffat sin man tidigt i livet, kanske redan i skolan och att de för längesen låtit kärleken mellan dem försvinna i samma takt som vardagstristessen ökat. Hon var en av dem som satt och stirrade rakt fram och Christian föreställde sig att hon tänkte på sin man, hur likgiltig hon kände sig inför honom och att hon kommit till en punkt när hon börjat inse att livet måste vara mer än det var just nu.

På något sätt kände han sig besläktad med kvinnan i den andra bilen. Förmodligen för att de tankar han fantiserade om att hon tänkte egentligen var hans egna. Han visste att han sedan länge hade gett upp, att han hade rättat sig i ledet och släppt alla drömmar och visioner om en annorlunda framtid. Men kanske var det just idag som han skulle våga följa sitt hjärta och säga som det var?
Christian rycktes plötsligt ur sina tankar när bilen bakom honom tutade ihållande. Han såg att de röda lyktorna framför honom hade slocknat och han fick öka hastigheten för att hänga med. Köerna lättade och snart rullade det på som vanligt på motorvägen. Snart skulle han vara hemma hos familjen, hemma i det liv han valt och som han förmodligen skulle fortsätta att välja även i framtiden.

Ibland får man små påminnelser av livet .... många kallar det sammanträffanden, andra kallar det slumpen ... eller kanske ödet?

Jag har iaf slutat tro att det bara är ren slump att saker dyker upp i huvudet, drömmarna eller till och med i verkliga livet.

Det är små påminnelser om något som varit eller som skall komma. Något som betytt mycket för en ... eller som varit jobbigt och gjort ont. :-(

Ibland behöver man bara påminnas om dem för att stanna upp och minnas, ta lärdom och kanske glädjas lite grann.

Trevlig helg!

/A

Den sitter som en klump i halsen ... som gör det svårt att svälja och ibland även att andas lugnt och sansat. Oron ... för allt det som jag inte kan påverka, som jag inte ens vet om det kommer att ske!!

Varför är det så lätt att hamna i det eviga "katastroftänkandet" ... jag är ju inte dum, jag vet ju att det bara är negativa fantasier, inget verkligt alls. Ändå hamnar jag där ...

Jag jobbar verkligen på att bara leva i nuet ... men det är ju så svårt, HUR GÖR MAN?
Hjälp mig att fatta! Hjälp mig att knäcka koden ...   

/Jag

Vet egentligen inte vad jag saknar ... sexet eller dig? Jag vet bara att jag blir lite sorgsen när jag tänker på dig, och att jag inte är en del av ditt liv längre ... o du av mitt ?
Du fick mig att må bra när vi var tillsammans och det var en underbar känsla. Däremot mådde jag inte lika bra när vi inte var tillsammans, då var huvudet fullt av tvivel, frågor, undringar ... kär?? Nä .. men bra att ha så länge ... tills jag blir kär (i dig eller någon annan)!
Förstår att du valde nått annat ...
Önskar bara att jag kunde få ringa o säga hej nångång ?
Miss U ...
/den hemliga nätdejten

   ”Du betyder ingenting för mig, men det gör hon, hon förstår mig.”

Antar att det känns lättare när man inte är kär på riktigt ... men det känns ändå tungt.

Dumpad för någon annan ... fast du sa att det berodde på avståndet :-)

Tack, det var omtänksamt av dig.

Tänk att man är en sån "bekräftelse-junkie" ... vill bara gråta!

Trots att jag visste innerst inne att vi var "chanslösa" ihop så var du viktig för mig ...

Jag kommer sakna dig ....

Take care!

/fd. dejten

Astrid satt hemma i sin stora våning på Södra vägen, hon tittade lite förstrött på TV när det ringde på dörren. Hon gick ut i hallen för att öppna men stannade ett ögonblick framför spegeln. Hon mötte sin egen blick, det fanns ingen glädje i de insjunkna ögonen. Hennes vita, stripiga hår föll ner över de knotiga axlarna och hon hade svårt att hålla balansen. Astrid lämnade sin sorgliga spegelbild och fortsatte mot dörren, långsamt vred hon om låset och öppnade. Utanför stod en man, Astrid bad honom stiga in och de kramades, hennes utmärglade kropp försvann nästan i hans famn, hon var så liten och skör.

Hållningen som alltid varit så stolt, var nu krum. Astrid hatade att bli gammal. Hennes förr så skinande hy var full av ålderdom, mörka fläckar både på kinder och på händer. Håret var glest och glanslöst, det som en gång varit hennes stolthet. Hon hade varit en mycket vacker kvinna en gång men nu var hon bara gammal och trött.

Hon gick före honom in i köket och de satte sig vid köksbordet. Han försökte fånga hennes blick men ögonen hade blivit dystra igen och hon stirrade ut i tomma intet. – ’Hur har du haft det’, frågade han och hon berättade att hon mått dåligt ett tag, hennes röst var darrig och mycket mörkare än förr. Hon hade alltid haft ett sätt att gnugga sina händer när hon pratade men nu låg de tunga och orörliga på bordet.

Det hade blivit mörkt i köket, utanför tändes sakta stadens ljus. Hon reste sig på ostadiga ben och fick hålla sig i bordet för att inte falla tillbaka ner på stolen. Han sträckte fram sin hand för att hjälpa men hon blängde argt på honom och slog undan hans hand. Astrid var så arg på honom, på den han hade blivit. Hon, som var uppfostrad i ett hem där yta var viktigast, där man ansåg sig vara bättre och finare än många andra och aldrig fick visa sig sårbar eller prata om sina känslor, hur skulle hon någonsin kunna acceptera att han blivit sån där?

Hon skämdes, hon såg det som en personlig förolämpning att han hade följt sitt hjärta. Förstod han inte hur det hade påverkat henne, hur det hade framställt henne? ’Egoist’, tänkte hon och insåg att hon aldrig kunde acceptera att hennes ende son älskade en annan man.

/AeW