Så satt jag där, på akutmottagning i Varberg. 

– Jag vill nog att du gör en datortomografi iallafall, hade läkaren på vårdcentralen sagt och med ens blivit allvarlig. Jag hade inte känt mig så orolig innan, men datortomografi, det lät så allvarligt.

Jag tittade mig omkring, väntrummet jag satt i var nyrenoverat. De detaljer som tidigare varit blå var nu grå. De gamla, mönstrade tygsofforna hade byts ut mot moderna, obekväma träsoffor och på de tillhörande borden låg skrynkliga veckotidningar på hög. Trots att inredningen var ny kunde jag ändå känna lukten, den som är densamma oavsett var i världen man befinner sig. Lukten av sjukhus.

Någon ropade upp mitt nummer. Jag reste mig och gick mot en vitklädd, leende sjuksköterska som stod och väntade på mig. Hon bad mig säga mitt namn och personnummer och så började hon knappa på sin dator. Hur länge hade jag haft ont i huvudet, när var senaste gången jag haft ett anfall, hade jag känt av domningar händerna? Frågorna kom och gick men jag var inte längre där. Mina tankar hade vandrat iväg och jag var i ett stort, ångestfyllt hål.

– Då kan du sitta ut igen, så ropar vi upp dig så fort vi har en läkare ledig. Jag ryckte till och var tillbaka i verkligheten. Den vitklädda, leende sjuksköterskan hade öppnat dörren till väntrummet, jag gick ut och satte mig på den obekväma soffan igen.

Snart fick jag komma in på ett rum. Där väntade en sjuksköterska som skulle ta prover och sätta ”infart” i min arm. Hon var söt, med sitt långa, mörkbruna hår uppsatt i en stram tofs på huvudet. Hon var nog ny för hon kändes nervös, fumlade länge med nålen innan hon hittade en bra ven. Jag kände sakta hur det började dåna och susa i mitt huvud. Nej, jag får inte svimma nu. Jag försökte andas bort det, försökte tänka på annat, men det var försent.

Golvet under mig kändes kallt och hårt. Jag tittade upp, det var fler människor i rummet nu.
– Ramlade du, har du ont, kan du andas ordentligt? Frågorna kom från alla håll.
– Nej det är okej jag blev bara så yr, svarade jag lite skamset och försökte sätta mig upp.
– Vänta så kommer det en bår, det är nog bra om du ligger ner en stund, förklarade läkaren som stod närmast.
De rullade ut mig i korridoren. Flera timmar passerade, jag kände mig trött. Det vita, sterila skenet från lysrören i taket trängde sig in under mina ögonlock, det var omöjligt att sova. Jag kände dofter av människor i vinddraget som blev när de gick förbi. ’Kan man känna på doften vilken typ av person en människa är’, tänkte jag och försökte gissa.

Jag fick ett nytt rum, även det med lysrör i taket. Doktor Bernhardsson kom och gjorde en ”neurologisk undersökning” som det heter. Allt var bra. Självklart skulle jag få göra en datortomografi men då mest som en formalitet.

– Jag skickar en remiss till röntgen, sa hon och tryckte min hand.

 Jag fick åka hem.

/AeW

... tänk att min magkänsla var rätt, igen! 2 månader efter att du flyttat ut så träffade du en annan, så nu har ni varit ihop i 8 månader redan. Ja, jag är glad att du valde att berätta för mig iaf, innan dottern blev inblandad ... som vi sa. Det verkar som att du mår bra just nu, så jag är glad för din skull o jag vet att det gynnar vår dotter och det är det enda som räknas.

Kändes förstås konstigt när du sa det ... o visst stack det till i hjärtat :-( Men, jag vet att det vi en gång hade inte finns kvar längre, så detta är livets gång.

Lycka till med allt ....

/fd frun

... känns konstigt men skönt. Var lessen när jag sa adjö till huset dock :-(
Men nu börjar framtiden ....
Kom igen bara :-)

... i "vårt" hus :-(
Detta hus som vi byggde ... till oss, till vår familj! Där vi skulle växa o bli gamla :-)
Men livet ville ngt annat ...
Det är en konstig känsla idag, inte helt avslappnad i detta att flytta, lämna och dra!
Men nu blickar vi framåt :-)

... jag undrar, men vill jag veta? Det är inte det att jag vill ha dig tillbaka ... jag vet ju att detta är det bästa för oss, men bara tanken på att nån annan nu är den du kramar o pussar på känns jobbig ...
Fast samtidigt vill jag ju att du ska vara lycklig förstås!
Dubbla känslor ....

En tung kväll är till ända .... Eller natt kanske, klockan är snart 2!!
Vissa kvällar är jobbigare än andra. Jag saknar honom jättemkt! Han .... min livskamrat under 11 år, min vän! Vi pratar nu med .... men självklart inte på samma sätt. Han bara fattas mig .... trots att jag vet att denna skilsmässan var "rätt"!
Det gör bara så jävla ont när man inte "känner varann" längre :-(
Gonatt!

... det gör så ont, jag vet att du "bara" är en tomt .... men du har alltid funnits där, hela mitt liv har du varit mitt smultronställe på jorden! Jag älskar dig!
Om 2 månader lämnar jag dig .... för alltid denna gången! ?
Sen kommer du att tillhöra någon annan ...
/A

Vi har nu varit skilda i 8 månader!!
Jag hittade våra mail till prästen idag ... så fint, så underbart att läsa om hur vi verkligen kände för varandra då ... veckorna innan vårt fina fina bröllop!
Jag VET av hela mitt hjärta att detta är det bästa för oss alla ... men jag saknar dig ändå :-(
/A