Separationsångest ... va fan e det för skit!!

Jag orkar inte ångra mig igen, jag hade ju allt så klart för mig, jag visste ju vad jag ville ... igår

men idag vet jag ingenting längre!

Det praktiska är avklarat, postat o betalt men det känslomässiga är allt annat än avklarat.

Varför är det så svårt att gå vidare, börja om, förändra?

Det är ju precis det jag vill ....

Du var mitt allt under så lång tid, 

jag känner mig så liten o rädd när jag tänker på en framtid utan dig vid min sida.

Trots att jag inte är lycklig som det är nu, så kan jag ändå inte låta bli att hoppas ...

... hoppas att jag skall kunna förändra mig,

att jag skall bli tuffare, starkare o rakare mot dig ... inte ta din skit utan säga STOP

och att du då skall vakna upp ur ditt ego och se ... se det vi andra ser

... hoppas att du skall vilja förändra dig ... att du skall vilja se in i dig själv

men framförallt att du skall släppa in mig igen! 

Detta är ju drömmar, jag vet ... ingen verklighet alls :-(

Precis som det alltid är med mig.

Väck mig någon!!

När vi träffades visste jag att du var mannen i mitt liv, hur kom det sig då att det blev så fel?

Hade jag så fel? Hur kom det sig att jag inte såg .... eller gjorde jag det?

Var min längtan efter det eviga för stark ... att jag gång på gång glömde, la åt sidan o ignorerade?

Jag trodde på oss, trots mina tvivel och klumpar i magen .... o vi har haft många underbara, fina stunder tillsammans

Kanske var det barnet som fick mig att vilja leva ett annat liv? Ett liv utan tvivel, besvikelse och oro.

Men vad väljer jag då bort? Kärlek, trygghet, tvåsamhet?

Ja, kanske ....

Jag vill så gärna bli förstådd, vill så gärna att du skall se mig och acceptera mig för den jag är ... helt o hållet.

Visa respekt även när du inte håller med, även när du tycker att jag är galen, är det inte det man gör i en relation?

Vi är från två världar ... jag valde att försöka leva i din värld, men den gjorde mig inte trygg ... så nu måste jag tillbaka till min värld igen. Den är inte prefekt, där saknas också nått, men där kanske jag kan känna mig lugn och trygg med mig själv iaf.

/hoppas ....

Mörka moln tynger mitt sinne

Gör jag fel?

Gör jag rätt?

Hur skall jag veta vad som är bäst ....

för dig, för mig, för någon av oss?

Jag önskar så att jag hade ett facit för "livet"

Men ingen vet!!

Alla vet!!

VAD vet vi egentligen?

Jag vill ge dig allt jag har, allt jag någonsin kan.

Att vara din mor och ge dig glädje, kärlek och trygghet  

är mitt "mission" ....

Då måste jag först ge det till mig själv

Jag känner att mitt sinne är tyngt av oro, tvivel och förvirring

Jag måste upp ur denna mörka dal,

upp i solen och värmen

för att kunna ge dig mitt allt!

JAG ÄLSKAR DIG!

/mamma ...

Hej alla, nu börjar mitt blogg-liv ... jag kommer att hålla mig anonym men hoppas ändå att jag skall kunna bidra med lite trevlig o insiktsfull läsning.

kram