Det gick en rysning igenom hennes kropp, vad hade hon varit med om? Hade hon verkligen blivit så påverkad av en annan människas rena närvaro, att hon valde att göra detta hemska?

Maria hade alltid varit fascinerad av andra människors ansikten, hur olika de kunde vara, allt från storleken på näsa och mun till djupet i ögonen. Hon kunde helt förlora sig i någon bara genom att utforska personens ansikte. Redan som mycket liten kunde hon fastna med blicken i en annan människas ögon, drömma sig bort i dem och se långt in i dess djup. Maria hade sedan tidig ålder fått höra att det var fult att stirra, men hon kunde inte kontrollera det. Det var som att hennes ögon var totalt åtskilda från hennes hjärna, som att de inte alls hörde ihop. Hon kunde inte hjälpa det, hon var bara tvungen att utforska dessa ansikten, trots att hon fick bannor för det.

Allt eftersom åren gick upptäckte Maria att hon kunde se in i andra människors allra innersta små skrymslen, hon kunde se deras väl gömda minnen, minnen som de kanske inte själva visste fanns där. Hon kunde höra hur de talade till sitt inre, till sin själ. Antagligen hade det alltid varit så men när hon var liten visste hon inte tillräckligt för att förstå vad det var hon såg. Men nu, efter ett halvt liv av erfarenheter och prövningar i sitt liv, förstod hon. I början var det skrämmande, hon kände sig obekväm och kände som att hon snokade i andras liv. Men med tiden kunde hon istället se det som en möjlighet att hjälpa. Hon vågade aldrig berätta för någon vad hon kunde se och höra, då hade de nog skickat henne till psyket, men hon hittade ett sätt att använda sig av sin gåva, hon utbildade sig till mental coach.

Klockan var fyra och det hade redan börjat skymma ute, stämningen i det lilla ombonade rummet på tredje våningen var spänd. Maria kunde känna oron och ångesten i luften, den kändes tung och verklig, som att den nästan gick att ta på. Mannen som satt i den mörkgrå tygfåtöljen mittemot henne var tyst. Hans kropp hade sjunkit ihop lite och andningen var långsam och djup som om han egentligen var ganska lugn, men blicken sa någonting annat. Den var undvikande, orolig och flackande, ungefär som hos ett misshandlat djur som för första gången möts av godhet utan att veta vad det är. Maria försökte fånga mannens blick men han lät sig inte snärjas, han stretade emot med näbbar och klor för hålla sin distans och inte låta henne komma nära.

   ”Varför har du kommit hit till mig idag?” frågade Maria och lade huvudet lite på sned så som hon ofta gjorde när hon talade med sina klienter. ”För att jag var tvungen”, svarade mannen snabbt. ”Vem har tvingat dig menar du?” Maria lutade sig lite fram emot mannen och gjorde ett nytt försök att fånga hans irrande blick, men utan framgång.      ”Kanske inte tvingat direkt, men min fru har hotat med skilsmässa om jag inte går och pratar med någon”, svarade mannen och sträckte lite på sig. ”Och det går inte, skilsmässa alltså, det går inte”, fortsatte han och Maria kunde höra en liten stegring av panik i den mörka, lite hesa rösten. ”Varför kan ni inte skilja er? Vad är det som gör det så omöjligt?” fortsatte hon. ”Det bara går inte, så är det bara, jag kan inte säga mer.” Mannen lutade sig bakåt i fåtöljen och lade armarna demonstrativt i kors över bröstkorgen, diskussionen var över, han tänkte inte berätta mer.

Visarna på den runda träklockan som satt ovanför dörren segade sig fram. I tio minuter satt de där, utan att tala, utan att byta en enda blick. Luften i det lilla rummet kändes lika tung och orolig som tidigare men nu fanns där också en annan känsla. En känsla av längtan, nästan som en känsla av åtrå som växte sig starkare och starkare. Maria kände hur hon blev varm om kinderna och hur det pirrade i kroppen. Det surrade i fingrarna, i tårna, i varenda liten cell i kroppen och ända upp till toppen av huvudet. Var kom denna starka känsla ifrån? Hur kunde hon överhuvudtaget tillåta sig att känna såhär? Nej, det måste vara något annat, något som hon omedvetet kommit att tänka på. Det kan inte ha någonting med mannen i fåtöljen att göra. Hon hade ju precis träffat honom, hon hade ju ingen aning om vem han var, hon hade ju inte ens fått tillfälle att se honom i ögonen än.

En liten blänkande svettdroppe tog form i pannan på mannen mittemot. Precis vid hårfästet syntes den, slingrande på sin väg ner mot det vänstra ögonbrynet. Där tog det stopp och droppen löstes upp i den svarta, kraftiga båge av hår som hängde ner över mannens trötta ögonlock. Han ryckte till, torkade sig i pannan med baksidan av handen och lyfte blicken. Maria insåg att hon hade slutat att andas, hon var spänd som en båge och väntade på att hans blick skulle nå hennes. Hon hade en sådan stark längtan efter att få se rakt in i de djupa, mörka ögonen, hur kunde det vara så? Hur kunde hon längta efter någonting som hon aldrig sett förut? Mannens blick mötte hennes och det var som att hon föll med full kraft, rakt ner i en avgrund. Maria flämtade till och tog sig för bröstet. Hennes hjärtslag var hårda och dova, som ljudet från bastrumman i ett av de hårdrocksband hon hade lyssnat till i tonåren.

Maria försökte verka oberörd men det gick inte att dölja vilken påverkan han hade på henne. Hon hade aldrig varit med om någonting liknande, trots hennes många möten med främmande människor och förmågan att se deras inre världar. Här såg hon ingenting, bara ett stort svart hål. Hon var så tagen av stunden att hon inte hade märkt hur mannen mittemot hade förändrats. När hon tittade upp såg hon att han nu satt längst ut på kanten av den mörkgrå tygfåtöljen med armbågarna på sina knän och händerna knäppta framför sig. Hans andning var lika långsam och djup som tidigare men blicken var annorlunda. Den blick som nu mötte hennes var stadig och bestämd, hans mun med mungipor som tidigare hängt ner var nu formad till ett skevt leende. Mannen naglade fast Maria med sin blick samtidigt som han böjde sig fram och tog hennes händer, det gick som stötar genom Marias kropp vid beröringen. Hon kände sig mjuk och varm och liten, som när hon, fem år gammal, vilade i sin pappas stora trygga famn.

   ”Kom”, sa mannen plötsligt. Maria vaknade upp ur sin dvala och såg på honom. ”Kom till mig”, sa han igen, denna gång med lite mer allvar i rösten. ”Jag behöver dig.”

   ”Och jag behöver dig”, hörde hon sig själv säga samtidigt som hon lutade sig fram mot honom. Han luktade rent, inte rent som från nytvättade kläder eller tvål utan rent som från nybonat golv. Doften från hans frasiga, nystrukna skjorta sökte sig in genom hennes näsborrar och vidare in i hennes hjärna, hon kände hur någonting förändrades inom henne. Hur kunde detta ske? Det var ju hon som brukade penetrera folks inre, inte tvärtom. Varför sa hon att hon behövde honom? Vem var denne man som bara genom sitt själva varande kunde påverka henne så totalt? Skit samma. Hon kände av hela sitt väsen att hon behövde honom! Hon ville vara i hans våld, hon kände sig underlägsen honom och hon tyckte om det. Hon längtade efter att få lägga sitt öde helt i hans händer.

Den svarta skinnväskan, som tidigare stått lutad mot fåtöljen, men som nu låg i mannens knä, innehöll en laptop, ett glasögonfodral och en kulspetspenna i guld. Mannen plockade upp glasögonen ur fodralet och satte dem på sig. Han såg väldigt korrekt ut där han satt i sin mörka kostym, välpolerade skor och svarta hornbågade glasögon. Maria kunde inte sluta titta på honom, hon var som i trans, hon satt helt stilla och såg med andakt på när han, ritualmässigt, tog upp den bärbara datorn ur väskan, fällde upp skärmen och tryckte igång den. Det surrade till från fläkten i datorn och sen dök den välkända Windows symbolen upp på den blå bakgrunden. Mannen började skriva något, hon kunde inte se vad men det var som om hans fingrar dansade fram på tangenterna. Med ett bestämt klick på Entertangenten avslutade han sin ”skrivardans” och snurrade runt datorn så att Maria skulle se skärmen.

Hon såg framför sig ett välbekant ansikte, en kvinna, ungefär i hennes egen ålder, med blont hår och leende, gröna ögon. Ett lätt illamående började sprida sig i kroppen när det nu, sakta men säkert, gick upp för Maria vem mannen som satt mittemot henne var. Trots denna vetskap och att hon nu visste vad han var kapabel till så kunde hon inte få bort känslan av fascination för honom. Hon tittade upp från datorskärmen, rätt in i mannens mörka ögon och letade efter ett tecken, en enda liten bekräftelse på att det hon var på väg att göra var rätt.

   ”Var finns hon?” frågade mannen lugnt. I enlighet med hennes tystnadsplikt men framförallt på grund av moraliska aspekter så visste Maria att detta var en fråga hon absolut inte kunde besvara. Ändå gick den inte att hejda, den otroliga kraft som steg i hennes kropp, nerifrån magen och upp genom strupen, hon kämpade med hela sitt inre, hela sin själ, för att stoppa orden som höll på att lämna hennes mun, men det var omöjligt.

   ”Liljegårdens Kvinnohem.”

I samma stund som hon hörde dörren slå igen och mannen, som för en liten stund sen hållit hennes händer, försvann, var det som att fördämningarna brast. Hon rasade ihop, som ett korthus, mot det kalla linoleumgolvet och smärtan hon kände i sitt bröst höll på att klösa sönder henne inifrån. Maria försökte se men ögonen ville inte öppna sig, allt var svart omkring henne och den trygga, varma känslan hon haft tidigare, när hon suttit med sina händer i hans, var som bortblåst. Nu var hon bara liten och rädd. Ångesten, som rev sönder hennes inre bit för bit, rasade som en vildsint best i hennes späda kropp och Maria skrek ut sin förtvivlan, ensam i det lilla ombonade rummet på tredje våningen.