Du lilla barn, som bor inom mig … vad hände med dig? Vad var det som gjorde att jag blev den jag blev … vad var det som skapade min rädsla, min skam, den som jag bär med mig varje dag i livet utan att riktigt veta vart den kommer ifrån och varför jag skulle förtjäna den? En rädsla och en otrygghet inom mig som jag inte kan reda ut. Jag har mina aningar, men man kan ju aldrig veta säkert ….

Ett av mina första minnen är känslan av oro. En knut i magen, en klump i bröstet och en gråt som ville ut. En olustig känsla bara, som det inte riktigt finns någon förklaring till. Jag har funderat mycket över min barndom eftersom jag inte minns så mkt av den. Jag minns utifrån det jag vet, utifrån sådant jag hört om och fått berättat för mig … men det är inte mycket jag minns med känslor. Tänk så mycket som ligger begravt långt ner i det undermedvetna … som bara kroppen vet.

Visst är det underligt … att kroppen vet! Varenda liten händelse man varit med om ligger lagrad någonstans i kroppen, hjärnan vet inte … förnuftet vet inte, bara kroppen.

Jag älskar min äldre syster, hon var min stora idol – det är det jag fått berättat för mig i iallafall. Jag sprang alltid runt benen på henne och ville vara med, men hon avvisade mig oftast, ratade mig, puttade bort mig … det har också berättats för mig senare, detta minns jag själv ingenting av.
Kan det finnas någonting där? Att jag allt som oftast blev avvisad och ratad av den jag så högt älskade, kan det vara en orsak till att jag blev otrygg och därför gjorde allt jag kunde för att få vara med i gemenskapen?

När vi blev äldre så bråkade vi som alla syskon gör, men att hon ständigt klankade ner på mitt utseende och sa att hon skämdes över mig, när jag stolt visade upp någonting som jag tagit på mig, eller på annat sätt valt, kan det ha bidragit till att utveckla mitt massiva bekräftelsebehov, som på sikt gjorde att jag gång på gång anpassade mig och gick emot mitt sanna jag? Jag vet inte? Kanske?

Min syster var alltid sig själv närmast, hon har alltid gjort det hon velat och inte direkt anpassat sig efter oss andra i familjen. Ett litet barn med de egenskaperna kallas ofta ”kavat” och det anses vara något positivt och eftersträvansvärt. Så, hennes framåtanda och hennes orädda sätt framhölls ofta, vilket då gjorde att mitt lite mer tillbakadragna, oroliga sätt sågs som ett problem. Jag var mest ”orolig” och ”sjåpig”, jag skulle ”skärpa mig” och ”ta för mig” mer, ”gör som din syster” hette det ofta. Men, jag var ju inte hon! Jag var en annan, med andra kvalitéer och andra behov och jag upplevde det nog som att jag inte blev sedd.

Detta är heller ingenting som jag minns mycket av, däremot har jag under mina meditationer, ofta fått till mig känslan av att vilja vara sedd av min mamma. 

Min pappa lekte ofta med oss, han var väldigt kramig och gosig med oss, det minns jag inte att mamma var. Hon sjöng alltid godnatt-visa när hon nattade oss, och pussade oss på pannan, men de spontana kramarna och pussarna var ingenting jag minns från min mamma. Pappa jobbade jämt, men det är heller ingenting som jag minns. Jag tror att det kan bero på att när han väl var hemma så var han väldigt närvarande med oss barn. Mamma däremot var oftast stressad att hinna fixa allt i hemmet, vilket inte alls är så konstigt med 3 barn, men jag upplevde henne ganska frånvarande. Hon hade också mycket med sig själv, psykisk ohälsa skulle jag nog säga, även om det inte var av någon allvarligare grad, men hon fick handskas med en del fobier och panikångest i perioder.

Detta är någonting som jag själv utvecklade i 7-års åldern. Vi flyttade då och jag tror kanske att det var det som utlöste mina fobier och rädslor, men det är ingenting jag funderat så mkt på. Däremot har jag funderat över själva beteendet som jag hade och att det inte verkade som att någon i familjen tyckte att det var särskilt konstigt? Ingenting som de verkade oroa sig över, utan mest tyckte var jobbigt och besvärligt. Självklart oroade de sig … det gör ju föräldrar såklart, men jag har inga minnen av att de försökte prata med mig om det … fråga vad det var, eller varför jag var så rädd och orolig. Sen var det ju en annan tid då, barnen hade inte en lika central roll i familjen som de har idag …

Men nu när jag själv är mamma, så gör det mig så ont …

Jag tänker på min egen lilla dotter och vill lära mig av min erfarenhet … lära mig att inte sätta villkor på kärleken … så att hon vet att vem hon än är, oavsett valen hon gör i sitt liv …. så kommer jag alltid att finnas där för henne … utan kritik och med en förhoppning om att hon skall välja att leva sitt liv utifrån sitt eget hjärta och inte utifrån ”normen” eller utifrån andra människors förväntningar.