Du lilla barn, som bor inom mig … vad hände med dig? Vad var det som gjorde att jag blev den jag blev … vad var det som skapade min rädsla, min skam, den som jag bär med mig varje dag i livet utan att riktigt veta vart den kommer ifrån och varför jag skulle förtjäna den? En rädsla och en otrygghet inom mig som jag inte kan reda ut. Jag har mina aningar, men man kan ju aldrig veta säkert ….

Ett av mina första minnen är känslan av oro. En knut i magen, en klump i bröstet och en gråt som ville ut. En olustig känsla bara, som det inte riktigt finns någon förklaring till. Jag har funderat mycket över min barndom eftersom jag inte minns så mkt av den. Jag minns utifrån det jag vet, utifrån sådant jag hört om och fått berättat för mig … men det är inte mycket jag minns med känslor. Tänk så mycket som ligger begravt långt ner i det undermedvetna … som bara kroppen vet.

Visst är det underligt … att kroppen vet! Varenda liten händelse man varit med om ligger lagrad någonstans i kroppen, hjärnan vet inte … förnuftet vet inte, bara kroppen.

Jag älskar min äldre syster, hon var min stora idol – det är det jag fått berättat för mig i iallafall. Jag sprang alltid runt benen på henne och ville vara med, men hon avvisade mig oftast, ratade mig, puttade bort mig … det har också berättats för mig senare, detta minns jag själv ingenting av.
Kan det finnas någonting där? Att jag allt som oftast blev avvisad och ratad av den jag så högt älskade, kan det vara en orsak till att jag blev otrygg och därför gjorde allt jag kunde för att få vara med i gemenskapen?

När vi blev äldre så bråkade vi som alla syskon gör, men att hon ständigt klankade ner på mitt utseende och sa att hon skämdes över mig, när jag stolt visade upp någonting som jag tagit på mig, eller på annat sätt valt, kan det ha bidragit till att utveckla mitt massiva bekräftelsebehov, som på sikt gjorde att jag gång på gång anpassade mig och gick emot mitt sanna jag? Jag vet inte? Kanske?

Min syster var alltid sig själv närmast, hon har alltid gjort det hon velat och inte direkt anpassat sig efter oss andra i familjen. Ett litet barn med de egenskaperna kallas ofta ”kavat” och det anses vara något positivt och eftersträvansvärt. Så, hennes framåtanda och hennes orädda sätt framhölls ofta, vilket då gjorde att mitt lite mer tillbakadragna, oroliga sätt sågs som ett problem. Jag var mest ”orolig” och ”sjåpig”, jag skulle ”skärpa mig” och ”ta för mig” mer, ”gör som din syster” hette det ofta. Men, jag var ju inte hon! Jag var en annan, med andra kvalitéer och andra behov och jag upplevde det nog som att jag inte blev sedd.

Detta är heller ingenting som jag minns mycket av, däremot har jag under mina meditationer, ofta fått till mig känslan av att vilja vara sedd av min mamma. 

Min pappa lekte ofta med oss, han var väldigt kramig och gosig med oss, det minns jag inte att mamma var. Hon sjöng alltid godnatt-visa när hon nattade oss, och pussade oss på pannan, men de spontana kramarna och pussarna var ingenting jag minns från min mamma. Pappa jobbade jämt, men det är heller ingenting som jag minns. Jag tror att det kan bero på att när han väl var hemma så var han väldigt närvarande med oss barn. Mamma däremot var oftast stressad att hinna fixa allt i hemmet, vilket inte alls är så konstigt med 3 barn, men jag upplevde henne ganska frånvarande. Hon hade också mycket med sig själv, psykisk ohälsa skulle jag nog säga, även om det inte var av någon allvarligare grad, men hon fick handskas med en del fobier och panikångest i perioder.

Detta är någonting som jag själv utvecklade i 7-års åldern. Vi flyttade då och jag tror kanske att det var det som utlöste mina fobier och rädslor, men det är ingenting jag funderat så mkt på. Däremot har jag funderat över själva beteendet som jag hade och att det inte verkade som att någon i familjen tyckte att det var särskilt konstigt? Ingenting som de verkade oroa sig över, utan mest tyckte var jobbigt och besvärligt. Självklart oroade de sig … det gör ju föräldrar såklart, men jag har inga minnen av att de försökte prata med mig om det … fråga vad det var, eller varför jag var så rädd och orolig. Sen var det ju en annan tid då, barnen hade inte en lika central roll i familjen som de har idag …

Men nu när jag själv är mamma, så gör det mig så ont …

Jag tänker på min egen lilla dotter och vill lära mig av min erfarenhet … lära mig att inte sätta villkor på kärleken … så att hon vet att vem hon än är, oavsett valen hon gör i sitt liv …. så kommer jag alltid att finnas där för henne … utan kritik och med en förhoppning om att hon skall välja att leva sitt liv utifrån sitt eget hjärta och inte utifrån ”normen” eller utifrån andra människors förväntningar.

Allting är stilla
Vindens svala beröring på mina kinder
Trädens rötter som sträcker sig panikartat efter någon ... något, precis under markens yta
Barken på trädets stam, likt en torr sprucken häl
Solen som bländar mina ögon
Dessa underverk, precis som vi.
Skogens ljud, trädens och stigarnas röster som ingen hör
Vad säger de?
Vad tänker de?
Vad känner de?
Är det vi som är de naiva, dumma och förmätna
och De som är de storslagna, kloka och kärleksfulla?
Hur mkt ska de stå ut med innan de slår tillbaka ... är vi kanske där nu?

Gör jag rätt .... eller fel?
Jag försöker stå på mig med det som känns rätt för mig, men det sårar honom ...
Jag vill inte att han ska känna sig otrygg o osäker på min kärlek ... men detta är ju allt jag kan ge!
Är det verkligen rätt då?
Eller är det jag som inte kan älska på det sättet?
Han tog mig med storm och jag har fått uppleva känslor som jag nog aldrig känt förut ... någonsin!
Hur kan det då bara ändras såhär?
Jag försöker hitta förklaringar:
- förälskelse-bubblan sprack
- relationen går in i en annan fas
- mina gamla rädslor gör att jag stänger av
- jag känner mig trängd och jagad av hans överösande av känslor o kärlek
Eller har helt enkelt känslorna svalnat?
Jag tänker att när man måste kämpa för mkt och när något känns svårt .... så är det inte rätt. Kan det verkligen vara så? Allt känns ju så rätt i huvudet ju!
Han är ju min stora kärlek!
Var den så kort kanske?
Kanske är den typen av relation, som han kan erbjuda, inte menat for mig? Kanske är jag en ensamvarg som bara behöver närhet lite då och då ... inte hela tiden?
Hur ser man på det i vårt samhälle ... hur e man som människa då?
Är inte människan menad att leva i flock, tillsammans, nära varandra? Är jag då ingen människa? Eller kanske en onormal människa?
Jag har lovat mig själv att vara sann, att stå upp och säga som det är ... direkt! Men jag är så rädd ... rädd för att såra någon jag älskar, rädd för att ta förhastade beslut o inte kunnat ta tillbaka. Rädd för att jag då måste stå mitt kast och inse att det var min enda chans till äkta kärlek .... om jag bara hade stått kvar i det jobbiga ett litet tag till.
Älskar dig!
/A

Varför vill du inte ge dig av ... du tungsinta ångest som fastnat i mitt bröst! Du håller mig fången i denna sorgsna nedstämdhet utan att förklara! Mina känslor av glädje, lycka och trygghet är borta ... bara sorg, rädsla och oro finns kvar ...

Snälla, dra vidare nu ... "you have overstayed your welcome"!

Ännu en sommar var på väg att ta slut, augusti – 2002. Mitt liv skulle ändra riktning igen, som så många gånger förut. Denna gång var det en språkkurs i franska som skulle rädda mig från tristessen och alla måsten här hemma. Allt var klart - pengar på kontot, lägenhet på Rivieran, tjänstledigt från jobbet och framförallt var jag singel igen. Tre veckor kvar, bara tre veckor tills jag skulle leva ett bekymmersfritt liv ett tag, trodde jag! Men, så träffade jag mannen i mitt liv.

Det som hände den kvällen var något jag aldrig tidigare upplevt, jag blev kär vid första ögonkastet! Jag hade visserligen fått i mig en och annan drink under kvällen, och klockan var strax efter tre på natten, men jag föll, handlöst. Trots drinkarna så minns jag exakt vad som hände, vad jag sa, hur vi såg på varandra och hur det kändes inombords. Jag var kär!
Veckorna innan jag åkte var helt underbara och vi träffades nästan varje dag. När han hade sina barn så träffades vi på lunchen och sen pratade vi i telefon när barnen somnat. När de var hos sin mamma sov jag över varje natt. Vi pratade, älskade, skrattade och lärde känna varandra på djupet. Vi hade samma värderingar, samma drömmar och samma tankar om framtiden. Vi var så förälskade!

Känslan av hjärtesorg infann sig när jag satt på planet söderut. Jag ville egentligen bara stanna hemma och fortsätta min underbara kärleksresa, men jag stod emot … ville visa mig stark. Det var ju bara tre månader, sen skulle vi fortsätta vår gemensamma resa. De första veckorna på Rivieran var mest långa, dyra telefonsamtal, tårar, skratt och drömmar om oss två. Jag läste franska på dagarna och skrev brev och talade med honom på kvällarna. Som jag längtade … jag trodde jag skulle dö av saknad. Han kom ner och hälsade på en helg, det var en av de mest fantastiska helgerna i mitt liv.

Sen fick jag vänner i skolan och vi började umgås mer och mer. Det var roligt att ha lite folk omkring sig även på kvällarna. Vi ordnade middagar och fester. Gick ut och åt och njöt av den härliga miljön. Jag fortsatte att skriva brev och prata med min älskade varje dag, men jag ville också försöka njuta av tiden jag hade kvar innan det var dags att åka hem igen. Jag såg inget fel i att jag inte längre satt hemma i lägenheten och drömde om oss, jag tänkte ju på honom hela tiden … pratade om honom med mina nyfunna vänner och längtade tills jag skulle få se honom igen.

Känslan jag hade i kroppen när det hände första gången var någonting som jag minns från min barndom. Skulden, blandat med en lätt panik, trycket över bröstet och klumpen i halsen. Jag var inte medveten om mitt svek först, men när han talade om för mig vad jag gjort för fel och hur ledsen han blivit, så förstod jag. Eller gjorde jag det? Nu, efter många år av självrannsakan inser jag att jag egentligen aldrig förstod vad jag gjort för fel. Men jag erkände, bad om förlåtelse och för varje gång kom jag längre och längre bort ifrån den jag var.

Men visst hade jag en skuld i det, visst skulle jag ha ringt eller åtminstone skickat ett sms. Visst skulle jag inte ha låtit honom sitta där hemma, hundratals mil bort, och oroa sig. Visst skulle jag ha förstått att han skulle bli sårad om jag hade så roligt att jag helt enkelt glömde av att ringa. Jo, så var det. Jag behövde bara få honom att förstå att det aldrig skulle hända igen. Jag skulle aldrig såra honom så igen. Jag lovade!

Dagarna gick, veckorna gick och allt var lugnt och härligt. Min tid på Rivieran tog slut och jag återvände hem till Sverige. Vi pratade redan om att flytta ihop, jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och vi skulle bo i hans 3:a. Jag träffade hans barn, det gick bra, vi gillade varandra. I maj 2003 blev vi en familj, jag blev bonusmamma och för första gången i mitt liv hade jag allt jag drömt om. Men livet blev inte så lätt som jag trott, jag hade svårt att hålla mitt löfte till honom. Jag bröt det när jag ibland ringde senare än bestämt. Jag bröt det när jag pratade, skrattade och dansade för länge med andra på fester. Jag bröt det när jag la ner mer tid på att planera resor med mina tjejkompisar än med honom o barnen. Jag bröt det även när jag var iväg med mina tjejkompisar och inte ringde tillräckligt ofta.

Känslan från min barndom kom allt oftare, jag lärde mig dock att undvika den genom att anpassa mig efter hans humör. Jag valde allt oftare att hålla tyst även om jag inte höll med honom och även om jag upplevde att jag blivit orättvist behandlad. Det var lättast så. Det som annars kunde hända var att han, efter att han tydligt klargjort att felet var mitt, skulle bli sur och det kunde i vissa fall hålla i sig i flera dagar. Ångesten som kom, när mannen jag älskade ignorerade hela min existens, var definitivt någonting jag till varje pris ville undvika.

Sakta men säkert försvann jag, kvar fanns en version av mig som allt oftare undvek konflikterna, de förväntade, de som jag visste skulle komma. Därför höll jag inne med mina åsikter och anpassade mig mer och mer, tills jag kom att bli den person som jag trodde han ville ha. Men inom mig fanns hon fortfarande kvar, mitt sanna jag, den som jag försökt att dämpa ner och trycka undan så länge jag kan minnas. För inte började detta med min stora kärlek … det började mycket tidigare än så.

Ensam ... vad är meningen med det?

Ensam är stark? Nej, ensam är halv.

Det har gått 4 år nu.

Jag tänkte fortsätta livet utan en "special someone", det var min plan.

Tillfälliga relationer bara, för lustens skull, men inget mer!

Nu känns allt så annorlunda.

Min hjärna säger fortfarande att jag klarar mig alldeles utmärkt utan en livspartner.

Men mitt hjärta skriker efter kärlek - tvåsamhet!

Att få höra ihop, att få vara kär, att få älska på riktigt!

Att BLI älskad på riktigt!

Och det är här det blir så svårt ... för jag kan inget göra!

Du måste ju bra få komma till mig.

Var finns du, min livskamrat?

Jag sneglade på mobiltelefonen som låg bredvid tangentbordet, skulle jag skicka ett sms och erbjuda mig att hämta henne, eller skulle jag säga att jag kunde vänta kvar i stan tills de var klara? Jag plockade upp den blanka iPhonen från bordsskivan och började författa ett meddelande; ”Hur går det, är ni klara än? Jag sitter fortfarande kvar på jobbet så du kan lämna henne här om det inte dröjer alltför länge. Kram”

Klockan var nästan sju på kvällen och kontoret på åttonde våningen vara nästan tomt. Tankarna i huvudet började snurra. Borde jag skita i det o låta honom köra hela vägen hem? Det var ju ändå så det var sagt. Men egentligen gör det mig ingenting att vänta en stund till. Uppfattas det som att jag för snäll då? Jag vill verkligen inte låta mig utnyttjas mer, vill inte hålla på att irritera mig på att han inte erbjuder detsamma tillbaka.

Mobilen ringde, det var han. – Hej, jag och Karin undrar om du kanske vill komma hit och äta med oss, så slipper du laga mat sen. Min första impuls vara att svara nej såklart, men så lät jag frågan ta en vända till i mitt huvud och plötsligt kändes det väldigt självklart att jag skulle åka dit o hämta vår dotter och samtidigt passa på att äta middag där. – Ja, varför inte, det låter trevligt, svarade jag. Han lät väldigt förvånad när han svarade att jag var välkommen. Sen meddelade han adressen och talade om vart jag kunde parkera.

På vägen dit var jag på mycket bra humör, jag sjöng högt till musiken på bilradion och kände mig inte det minsta nervös. Utanför hennes hus gjorde jag en perfekt fickparkering på sista lediga platsen precis utanför. När jag kom in hälsade jag på hans tjej med en kram och det kändes avslappnat och lugnt. Vi har träffats ett par gånger tidigare och hon är ju en trevlig tjej. Det var dock lite skumt att se dem tillsammans såhär, på hemmaplan, och efter ett tag kunde jag uppfatta att det nog är Karin som bestämmer i den relationen, vilket jag fann lite ironiskt.

Vi satt ute på altanen och åt och middagen var trevlig men det slog mig gång på gång hur lite de ville veta om mig. Inga frågor alls, de pratade båda väldigt mycket men bara om sig själva. Hon om sitt jobb, sina barn och väninnor och han om sin egen förträfflighet. Han hade fortfarande samma manér – detta med att göra sig rolig på andras bekostnad och att skratta högt åt sina egna skämt. När jag satt där, kunde jag känna en känsla av tacksamhet. Dels för att jag inte hade denna typ av ytliga relation med mina nära och kära och dels för att det inte längre var jag som levde med honom. Sorgligt kanske, men väldigt skönt att inse att jag har det väldigt bra som jag har det.

När det var dags att åka hem och vi satte oss i bilen, jag och min dotter, kände jag mig full av förväntan och glädje – jag insåg för första gången på väldigt länge att jag verkligen har ett blankt, oskrivet blad framför mig nu. Jag kan bestämma helt själv hur jag vill uppfostra min dotter och hur jag vill att samtalen runt vårt middagsbord, hemma hos oss, skall låta.
Det var verkligen en helt underbart härlig känsla!

Det gick en rysning igenom hennes kropp, vad hade hon varit med om? Hade hon verkligen blivit så påverkad av en annan människas rena närvaro, att hon valde att göra detta hemska?

Maria hade alltid varit fascinerad av andra människors ansikten, hur olika de kunde vara, allt från storleken på näsa och mun till djupet i ögonen. Hon kunde helt förlora sig i någon bara genom att utforska personens ansikte. Redan som mycket liten kunde hon fastna med blicken i en annan människas ögon, drömma sig bort i dem och se långt in i dess djup. Maria hade sedan tidig ålder fått höra att det var fult att stirra, men hon kunde inte kontrollera det. Det var som att hennes ögon var totalt åtskilda från hennes hjärna, som att de inte alls hörde ihop. Hon kunde inte hjälpa det, hon var bara tvungen att utforska dessa ansikten, trots att hon fick bannor för det.

Allt eftersom åren gick upptäckte Maria att hon kunde se in i andra människors allra innersta små skrymslen, hon kunde se deras väl gömda minnen, minnen som de kanske inte själva visste fanns där. Hon kunde höra hur de talade till sitt inre, till sin själ. Antagligen hade det alltid varit så men när hon var liten visste hon inte tillräckligt för att förstå vad det var hon såg. Men nu, efter ett halvt liv av erfarenheter och prövningar i sitt liv, förstod hon. I början var det skrämmande, hon kände sig obekväm och kände som att hon snokade i andras liv. Men med tiden kunde hon istället se det som en möjlighet att hjälpa. Hon vågade aldrig berätta för någon vad hon kunde se och höra, då hade de nog skickat henne till psyket, men hon hittade ett sätt att använda sig av sin gåva, hon utbildade sig till mental coach.

Klockan var fyra och det hade redan börjat skymma ute, stämningen i det lilla ombonade rummet på tredje våningen var spänd. Maria kunde känna oron och ångesten i luften, den kändes tung och verklig, som att den nästan gick att ta på. Mannen som satt i den mörkgrå tygfåtöljen mittemot henne var tyst. Hans kropp hade sjunkit ihop lite och andningen var långsam och djup som om han egentligen var ganska lugn, men blicken sa någonting annat. Den var undvikande, orolig och flackande, ungefär som hos ett misshandlat djur som för första gången möts av godhet utan att veta vad det är. Maria försökte fånga mannens blick men han lät sig inte snärjas, han stretade emot med näbbar och klor för hålla sin distans och inte låta henne komma nära.

   ”Varför har du kommit hit till mig idag?” frågade Maria och lade huvudet lite på sned så som hon ofta gjorde när hon talade med sina klienter. ”För att jag var tvungen”, svarade mannen snabbt. ”Vem har tvingat dig menar du?” Maria lutade sig lite fram emot mannen och gjorde ett nytt försök att fånga hans irrande blick, men utan framgång.      ”Kanske inte tvingat direkt, men min fru har hotat med skilsmässa om jag inte går och pratar med någon”, svarade mannen och sträckte lite på sig. ”Och det går inte, skilsmässa alltså, det går inte”, fortsatte han och Maria kunde höra en liten stegring av panik i den mörka, lite hesa rösten. ”Varför kan ni inte skilja er? Vad är det som gör det så omöjligt?” fortsatte hon. ”Det bara går inte, så är det bara, jag kan inte säga mer.” Mannen lutade sig bakåt i fåtöljen och lade armarna demonstrativt i kors över bröstkorgen, diskussionen var över, han tänkte inte berätta mer.

Visarna på den runda träklockan som satt ovanför dörren segade sig fram. I tio minuter satt de där, utan att tala, utan att byta en enda blick. Luften i det lilla rummet kändes lika tung och orolig som tidigare men nu fanns där också en annan känsla. En känsla av längtan, nästan som en känsla av åtrå som växte sig starkare och starkare. Maria kände hur hon blev varm om kinderna och hur det pirrade i kroppen. Det surrade i fingrarna, i tårna, i varenda liten cell i kroppen och ända upp till toppen av huvudet. Var kom denna starka känsla ifrån? Hur kunde hon överhuvudtaget tillåta sig att känna såhär? Nej, det måste vara något annat, något som hon omedvetet kommit att tänka på. Det kan inte ha någonting med mannen i fåtöljen att göra. Hon hade ju precis träffat honom, hon hade ju ingen aning om vem han var, hon hade ju inte ens fått tillfälle att se honom i ögonen än.

En liten blänkande svettdroppe tog form i pannan på mannen mittemot. Precis vid hårfästet syntes den, slingrande på sin väg ner mot det vänstra ögonbrynet. Där tog det stopp och droppen löstes upp i den svarta, kraftiga båge av hår som hängde ner över mannens trötta ögonlock. Han ryckte till, torkade sig i pannan med baksidan av handen och lyfte blicken. Maria insåg att hon hade slutat att andas, hon var spänd som en båge och väntade på att hans blick skulle nå hennes. Hon hade en sådan stark längtan efter att få se rakt in i de djupa, mörka ögonen, hur kunde det vara så? Hur kunde hon längta efter någonting som hon aldrig sett förut? Mannens blick mötte hennes och det var som att hon föll med full kraft, rakt ner i en avgrund. Maria flämtade till och tog sig för bröstet. Hennes hjärtslag var hårda och dova, som ljudet från bastrumman i ett av de hårdrocksband hon hade lyssnat till i tonåren.

Maria försökte verka oberörd men det gick inte att dölja vilken påverkan han hade på henne. Hon hade aldrig varit med om någonting liknande, trots hennes många möten med främmande människor och förmågan att se deras inre världar. Här såg hon ingenting, bara ett stort svart hål. Hon var så tagen av stunden att hon inte hade märkt hur mannen mittemot hade förändrats. När hon tittade upp såg hon att han nu satt längst ut på kanten av den mörkgrå tygfåtöljen med armbågarna på sina knän och händerna knäppta framför sig. Hans andning var lika långsam och djup som tidigare men blicken var annorlunda. Den blick som nu mötte hennes var stadig och bestämd, hans mun med mungipor som tidigare hängt ner var nu formad till ett skevt leende. Mannen naglade fast Maria med sin blick samtidigt som han böjde sig fram och tog hennes händer, det gick som stötar genom Marias kropp vid beröringen. Hon kände sig mjuk och varm och liten, som när hon, fem år gammal, vilade i sin pappas stora trygga famn.

   ”Kom”, sa mannen plötsligt. Maria vaknade upp ur sin dvala och såg på honom. ”Kom till mig”, sa han igen, denna gång med lite mer allvar i rösten. ”Jag behöver dig.”

   ”Och jag behöver dig”, hörde hon sig själv säga samtidigt som hon lutade sig fram mot honom. Han luktade rent, inte rent som från nytvättade kläder eller tvål utan rent som från nybonat golv. Doften från hans frasiga, nystrukna skjorta sökte sig in genom hennes näsborrar och vidare in i hennes hjärna, hon kände hur någonting förändrades inom henne. Hur kunde detta ske? Det var ju hon som brukade penetrera folks inre, inte tvärtom. Varför sa hon att hon behövde honom? Vem var denne man som bara genom sitt själva varande kunde påverka henne så totalt? Skit samma. Hon kände av hela sitt väsen att hon behövde honom! Hon ville vara i hans våld, hon kände sig underlägsen honom och hon tyckte om det. Hon längtade efter att få lägga sitt öde helt i hans händer.

Den svarta skinnväskan, som tidigare stått lutad mot fåtöljen, men som nu låg i mannens knä, innehöll en laptop, ett glasögonfodral och en kulspetspenna i guld. Mannen plockade upp glasögonen ur fodralet och satte dem på sig. Han såg väldigt korrekt ut där han satt i sin mörka kostym, välpolerade skor och svarta hornbågade glasögon. Maria kunde inte sluta titta på honom, hon var som i trans, hon satt helt stilla och såg med andakt på när han, ritualmässigt, tog upp den bärbara datorn ur väskan, fällde upp skärmen och tryckte igång den. Det surrade till från fläkten i datorn och sen dök den välkända Windows symbolen upp på den blå bakgrunden. Mannen började skriva något, hon kunde inte se vad men det var som om hans fingrar dansade fram på tangenterna. Med ett bestämt klick på Entertangenten avslutade han sin ”skrivardans” och snurrade runt datorn så att Maria skulle se skärmen.

Hon såg framför sig ett välbekant ansikte, en kvinna, ungefär i hennes egen ålder, med blont hår och leende, gröna ögon. Ett lätt illamående började sprida sig i kroppen när det nu, sakta men säkert, gick upp för Maria vem mannen som satt mittemot henne var. Trots denna vetskap och att hon nu visste vad han var kapabel till så kunde hon inte få bort känslan av fascination för honom. Hon tittade upp från datorskärmen, rätt in i mannens mörka ögon och letade efter ett tecken, en enda liten bekräftelse på att det hon var på väg att göra var rätt.

   ”Var finns hon?” frågade mannen lugnt. I enlighet med hennes tystnadsplikt men framförallt på grund av moraliska aspekter så visste Maria att detta var en fråga hon absolut inte kunde besvara. Ändå gick den inte att hejda, den otroliga kraft som steg i hennes kropp, nerifrån magen och upp genom strupen, hon kämpade med hela sitt inre, hela sin själ, för att stoppa orden som höll på att lämna hennes mun, men det var omöjligt.

   ”Liljegårdens Kvinnohem.”

I samma stund som hon hörde dörren slå igen och mannen, som för en liten stund sen hållit hennes händer, försvann, var det som att fördämningarna brast. Hon rasade ihop, som ett korthus, mot det kalla linoleumgolvet och smärtan hon kände i sitt bröst höll på att klösa sönder henne inifrån. Maria försökte se men ögonen ville inte öppna sig, allt var svart omkring henne och den trygga, varma känslan hon haft tidigare, när hon suttit med sina händer i hans, var som bortblåst. Nu var hon bara liten och rädd. Ångesten, som rev sönder hennes inre bit för bit, rasade som en vildsint best i hennes späda kropp och Maria skrek ut sin förtvivlan, ensam i det lilla ombonade rummet på tredje våningen.