Astrid satt hemma i sin stora våning på Södra vägen, hon tittade lite förstrött på TV när det ringde på dörren. Hon gick ut i hallen för att öppna men stannade ett ögonblick framför spegeln. Hon mötte sin egen blick, det fanns ingen glädje i de insjunkna ögonen. Hennes vita, stripiga hår föll ner över de knotiga axlarna och hon hade svårt att hålla balansen. Astrid lämnade sin sorgliga spegelbild och fortsatte mot dörren, långsamt vred hon om låset och öppnade. Utanför stod en man, Astrid bad honom stiga in och de kramades, hennes utmärglade kropp försvann nästan i hans famn, hon var så liten och skör.

Hållningen som alltid varit så stolt, var nu krum. Astrid hatade att bli gammal. Hennes förr så skinande hy var full av ålderdom, mörka fläckar både på kinder och på händer. Håret var glest och glanslöst, det som en gång varit hennes stolthet. Hon hade varit en mycket vacker kvinna en gång men nu var hon bara gammal och trött.

Hon gick före honom in i köket och de satte sig vid köksbordet. Han försökte fånga hennes blick men ögonen hade blivit dystra igen och hon stirrade ut i tomma intet. – ’Hur har du haft det’, frågade han och hon berättade att hon mått dåligt ett tag, hennes röst var darrig och mycket mörkare än förr. Hon hade alltid haft ett sätt att gnugga sina händer när hon pratade men nu låg de tunga och orörliga på bordet.

Det hade blivit mörkt i köket, utanför tändes sakta stadens ljus. Hon reste sig på ostadiga ben och fick hålla sig i bordet för att inte falla tillbaka ner på stolen. Han sträckte fram sin hand för att hjälpa men hon blängde argt på honom och slog undan hans hand. Astrid var så arg på honom, på den han hade blivit. Hon, som var uppfostrad i ett hem där yta var viktigast, där man ansåg sig vara bättre och finare än många andra och aldrig fick visa sig sårbar eller prata om sina känslor, hur skulle hon någonsin kunna acceptera att han blivit sån där?

Hon skämdes, hon såg det som en personlig förolämpning att han hade följt sitt hjärta. Förstod han inte hur det hade påverkat henne, hur det hade framställt henne? ’Egoist’, tänkte hon och insåg att hon aldrig kunde acceptera att hennes ende son älskade en annan man.

/AeW

Så satt jag där, på akutmottagning i Varberg. 

– Jag vill nog att du gör en datortomografi iallafall, hade läkaren på vårdcentralen sagt och med ens blivit allvarlig. Jag hade inte känt mig så orolig innan, men datortomografi, det lät så allvarligt.

Jag tittade mig omkring, väntrummet jag satt i var nyrenoverat. De detaljer som tidigare varit blå var nu grå. De gamla, mönstrade tygsofforna hade byts ut mot moderna, obekväma träsoffor och på de tillhörande borden låg skrynkliga veckotidningar på hög. Trots att inredningen var ny kunde jag ändå känna lukten, den som är densamma oavsett var i världen man befinner sig. Lukten av sjukhus.

Någon ropade upp mitt nummer. Jag reste mig och gick mot en vitklädd, leende sjuksköterska som stod och väntade på mig. Hon bad mig säga mitt namn och personnummer och så började hon knappa på sin dator. Hur länge hade jag haft ont i huvudet, när var senaste gången jag haft ett anfall, hade jag känt av domningar händerna? Frågorna kom och gick men jag var inte längre där. Mina tankar hade vandrat iväg och jag var i ett stort, ångestfyllt hål.

– Då kan du sitta ut igen, så ropar vi upp dig så fort vi har en läkare ledig. Jag ryckte till och var tillbaka i verkligheten. Den vitklädda, leende sjuksköterskan hade öppnat dörren till väntrummet, jag gick ut och satte mig på den obekväma soffan igen.

Snart fick jag komma in på ett rum. Där väntade en sjuksköterska som skulle ta prover och sätta ”infart” i min arm. Hon var söt, med sitt långa, mörkbruna hår uppsatt i en stram tofs på huvudet. Hon var nog ny för hon kändes nervös, fumlade länge med nålen innan hon hittade en bra ven. Jag kände sakta hur det började dåna och susa i mitt huvud. Nej, jag får inte svimma nu. Jag försökte andas bort det, försökte tänka på annat, men det var försent.

Golvet under mig kändes kallt och hårt. Jag tittade upp, det var fler människor i rummet nu.
– Ramlade du, har du ont, kan du andas ordentligt? Frågorna kom från alla håll.
– Nej det är okej jag blev bara så yr, svarade jag lite skamset och försökte sätta mig upp.
– Vänta så kommer det en bår, det är nog bra om du ligger ner en stund, förklarade läkaren som stod närmast.
De rullade ut mig i korridoren. Flera timmar passerade, jag kände mig trött. Det vita, sterila skenet från lysrören i taket trängde sig in under mina ögonlock, det var omöjligt att sova. Jag kände dofter av människor i vinddraget som blev när de gick förbi. ’Kan man känna på doften vilken typ av person en människa är’, tänkte jag och försökte gissa.

Jag fick ett nytt rum, även det med lysrör i taket. Doktor Bernhardsson kom och gjorde en ”neurologisk undersökning” som det heter. Allt var bra. Självklart skulle jag få göra en datortomografi men då mest som en formalitet.

– Jag skickar en remiss till röntgen, sa hon och tryckte min hand.

 Jag fick åka hem.

/AeW