När vi träffades visste jag att du var mannen i mitt liv, hur kom det sig då att det blev så fel?

Hade jag så fel? Hur kom det sig att jag inte såg .... eller gjorde jag det?

Var min längtan efter det eviga för stark ... att jag gång på gång glömde, la åt sidan o ignorerade?

Jag trodde på oss, trots mina tvivel och klumpar i magen .... o vi har haft många underbara, fina stunder tillsammans

Kanske var det barnet som fick mig att vilja leva ett annat liv? Ett liv utan tvivel, besvikelse och oro.

Men vad väljer jag då bort? Kärlek, trygghet, tvåsamhet?

Ja, kanske ....

Jag vill så gärna bli förstådd, vill så gärna att du skall se mig och acceptera mig för den jag är ... helt o hållet.

Visa respekt även när du inte håller med, även när du tycker att jag är galen, är det inte det man gör i en relation?

Vi är från två världar ... jag valde att försöka leva i din värld, men den gjorde mig inte trygg ... så nu måste jag tillbaka till min värld igen. Den är inte prefekt, där saknas också nått, men där kanske jag kan känna mig lugn och trygg med mig själv iaf.

/hoppas ....