Separationsångest ... va fan e det för skit!!

Jag orkar inte ångra mig igen, jag hade ju allt så klart för mig, jag visste ju vad jag ville ... igår

men idag vet jag ingenting längre!

Det praktiska är avklarat, postat o betalt men det känslomässiga är allt annat än avklarat.

Varför är det så svårt att gå vidare, börja om, förändra?

Det är ju precis det jag vill ....

Du var mitt allt under så lång tid, 

jag känner mig så liten o rädd när jag tänker på en framtid utan dig vid min sida.

Trots att jag inte är lycklig som det är nu, så kan jag ändå inte låta bli att hoppas ...

... hoppas att jag skall kunna förändra mig,

att jag skall bli tuffare, starkare o rakare mot dig ... inte ta din skit utan säga STOP

och att du då skall vakna upp ur ditt ego och se ... se det vi andra ser

... hoppas att du skall vilja förändra dig ... att du skall vilja se in i dig själv

men framförallt att du skall släppa in mig igen! 

Detta är ju drömmar, jag vet ... ingen verklighet alls :-(

Precis som det alltid är med mig.

Väck mig någon!!